I lördags bar det av till Skara BK för MH med hela Zathungens D-kull. Jag och Dixie hade sen i torsdags varit i gbg så resan till Skara gick fort och det var väldigt lätt att hitta till klubben. Väl där satt vi och pratade litegrann och jag gick med på en av kullbrorsornas MH. Dixie var sist ut vid 14-tiden. Jag tycker hon hanterade alla situationerna bra, hade inga kvarstående rädslor och är skottfast (etta) men hon blev tyvärr rätt låg vid första momentet: hanteringen. Hon slutade juh löpa för drygt en och en halv vecka sen och blir rätt låg och skum efter löp...skummare än under löp...vilket säkert bidrog till att hon reagerade som hon gjorde. Men, hanteringen är definitivt ngt vi ska jobba med. Hon är väldigt social, men undersökningshantering är lite obehagligt... det blev inte lättare för henne heller att hon fick börja dagen med att bli rädd för chipscannern. Jag har märkt på henne sen löp att hon varit lite låg, inte riktigt så på G som hon brukar vara, orkar inte lika mycket vid träning, kampar dåligt, gripandet och mycket av hennes jävlar anamma är som bortblåst. Kanske 2 på en femgradig skala och hon brukar ligga på 4. Jag vill ha min gamla Dixie tillbaka! Jag vet att det med största sannorlikhet beror på löpet, men överanalyserare som jag är har jag vid det här laget brutit ner hela vår relation i mackrosmå beståndsdelar mer än en gång. Är det mig det är fel på? Har jag byggt upp vår relation helt fel? Pressar jag henne på något sätt? När jag var ute i skogen förut tyckte jag hon var mer med på noterna med kamp osv och då började jag naturligtvis bena isär hela träningen...pressar jag henne i träningen? Tränar jag för ensidigt? Tragglar jag? Belönar jag för ensidigt? Upplever hon kamp som en tryckande situation? Men varför skulle hon göra det när hon för två veckor sen var den som hoppade och högg efter trasan efter att vi lekt och kampat och jag var på väg att stoppa ner den i fickan? Är hon sjuk? Jag har tom ställt mig själv frågan om hon kanske helt enkelt inte tycker om mig längre...kanske vill hon ha en annan matte. Vilket är helt surrealistiskt. Ja, inte vet jag men jag kommer nog bli psyksjuk om jag inte slutar grubbla så! En annan sak som grämer mig sen MH:t är att hon sökte rätt mycket stöd hos K som stod med i gruppen. Trots att jag vet att hon förmodligen gjorde det dels pga löpskumhet och del för att jag var för nära det obehagliga och därför sökte stöd hos den i gruppen hon känner bäst, vilket är K, så har jag än en gång benat isär hela vår relation. Vad är fel? Finner hon ingen trygghet hos mig? Osv osv osv. Kände hon sig inte trygg med mig hade det förmodligen visat sig för länge sen men jag kan inte låta bli att grubbla ändå. Gud, tänk om hon inte känner sig trygg? Då har jag byggt relationen helt fel och allt är åt skogen. Tryggheten är juh basen...
Jag blir tokig!
Ska iväg och hålla kurs nu...det ska bli skönt att få något annat att tänka på!
Vad söt du är! Lugn jag lovar dig att alla känner så där i mellan åt. Jag är säker på att allt kommer kännas bättre om några dagar. Jag tror också att Du har rätt angående K. Hon sökte nog trygghet hos honom för du stod nära det äckliga. Sluta grubbla så lovar jag dig att allt blir som förr igen.
SvaraRadera/Sade den andra grubblaren till den andra ;) Lättare att säga till andra.
Zathungarna
SvaraRaderaNu får du sluta att grubbla, det är inget att grubbla över . Jag är så oerhört glad över er alla att ni lyckats så bra med era valpar och att hon tycker om dig är inget tvivel. Det var bara denna dag som hon tyckte att hon ville ha med hela flocken och det ska du vara glad över. Hon löste alla grejer helt och hadde inget kvarsående och var skottfast så du har inte gjort något fel alls. Sträck på dig och känn att ni har ett gott samarbete. Att hon inte kampade är väl inte så konstigt när brukar en tvåmeters gubbe komma uppflygande ur marken eller två spöken komma ut ur skogen, aldrig i vanliga fall. Kram på dig och jag är så stolt över dig och Dixie.